Nu är vi snart inne i advent ännu en gång. Jag städar och fixar litet och plockar fram stjärnor, stakar och andra tillbehör. Vissa saker måste helt enkelt fram, men det blir mer och mer sparsamt med åren. De käraste julföremålen är nog de jag fått av vänner och de som finns kvar från min barndom.

Den lilla glasfågeln har nog nästan sjuttio år på nacken. Min mamma var alltid så rädd om fåglarna och det är bara en enda som finns kvar.

Ljuslyktan som mitt äldsta barnbarn, Agnes, murade av sockerbitar för många år sedan. Jag är så glad att den fortfarande håller ihop.

Nog är det skönt att få ljusa upp den här mörka tiden, idag har vi haft lamporna på nästan hela dagen. Mulet, grått och mörkt.

Livet har en förmåga att luras. Precis när det känns som att allting lättar så kommer det något nytt som förmörkar tillvaron. Ibland tycker jag att det liksom aldrig tar slut. Då försöker jag att lyfta blicken något och leta nya perspektiv. Jag läser just nu “Lita på att det ljusnar” av Tomas Sjödin. Han skriver att han fick ett nytt perspektiv på tillvaron när ett ryggskott tvingade honom att ligga på rygg på golvet med fötterna uppe på soffan. Vare sig vi sänker oss ner, eller lyfter oss upp så går det att hitta nya perspektiv.
Det där skriver mitt hurtiga jag, egentligen vill jag bara lägga mig ner och sova och sedan vakna upp till att allt har ordnat sig. Men så fungerar det ju inte, tyvärr. Det jag inte tar tag i, eller om jag inte lyfter mig själv så är det ingen annan som gör det.

Nu får det vara nog med melankoli. Stjärnorna finns där bakom molnen och jag tror att de snart kommer fram. Under tiden tänder jag pappersstjärnan som lyst så gott som varje advent sedan jag föddes.

Jag ger min Håkan en hyllning genom att citera Tomas Sjödin:

Att någon vet vem jag är och väntar på mig räcker långt. Kanske hela vägen hem.