Vi tog en efterlängtad semester, packade husbilen och drog norrut.
Det blev en resa som började med kust och slutade med fjäll.

Vi letade upp gamla Sandöbron och gick in på Wästerlunds Konditori. Det väckte många minnen eftersom det var där man stannade tidigare när det var gamla E4:an som gällde.

Utforskade Höga Kusten några dagar och njöt av havet och de små fiskebyarna. Gjorde även ett besök på Villa Fraxinus igen. Det är fem år sedan senast och det hade inte hänt så mycket. Ni må tro att det kliade i “trädgårdsfingarna” när jag var där och Håkan hade god lust att ta fram motorsågen. Nu kommer det nog att dröja innan nästa besök.

Sedan gick färden upp till Umeå för besök hos barn och barnbarn, sen vidare till Bjuröklubb. Håkan hade läst om just Bjuröklubb och ville absolut dit. Det ångrar vi inte. Bjuröklubb är en halvö som sträcker sig norrut, den ligger några mil söder om Skellefteå och är en gammal fyrplats.
Fyren finns kvar fortfarande och om ni tycker att namnet är bekant så finns den med i sjörapporten från radion. På platsen är också SMHI:s mätningsstation sedan gammalt.

Bjuröklubb

Vi hittade en fin vik som fick bli vår bas och sedan tog vi cyklarna och såg oss omkring. Det var två ekipage från Sverige, ett från Norge och ett från Österrike. Paret från Österrike ägnade dagarna åt att plocka lingon. Här håller morgondimman på att lätta.

Ja, så gick färden till Burträsk och inköp av Västerbottenost. Sedan letade vi oss fram till Lycksele och Juktån till mina kära. Vi tog vägen förbi Vindeln, Åmsele och Rusksele. Brukar ofta stanna till vid kyrkor, så även den här gången. Vid kyrkan i Åmsele finns en minnessten över det som hände där 1988.

Minnessten

Efter att ha firat helgen tillsammans med barn och barnbarn gick färden till Sorsele, Arjeplog och Arvidsjaur. Höjdpunkten för resan skulle vara Silvermuseet i Arjeplog. Lappmarksdoktorn, Einar Wallquists öden och äventyr, facinerar mig verkligen. Jag har ca en halv hyllmeter av hans böcker som till stor del handlar om strapatser i väglöst land. Einar Wallquist föddes i Dalsland och kom 26 år gammal som nyexaminerad läkare till Arjeplog 1922. Där stannade han resten av sitt liv.
“Genom sin hängivna och oförtrutna verksamhet fick han i hög grad ödemarksbefolkningens förtroende. Eftersom han var mycket intresserad av den samiska kulturen och nybyggarkulturen kunde han med sitt rykte och förtroende från ödemarksbefolkning samla in äldre föremål från den trakt där han verkade. “citat från Wikipedia.
Efter pensioneringen startade han Silvermuseet för att visa upp sina samlingar.

Einar Wallquist

Men, vi besökte även Hembygdsmuseet i Arjeplog och Inlandsbanemuseet i Sorsele. Så vi fick väldigt mycket kultur och historia under vår resa, tillsammans med många vackra vyer.

Hemresan gick via Stekenjokk, Gäddede och sedan Verdal i Norge. Stekenjokkplatån är ju imponerande och just att kunna kliva ut ur bilen och man befinner sig uppe på fjället!!! Skönt även om man är litet handikappad och har svårt att gå.
Vi kunde dock konstatera att vi har mycket vackert nära inpå oss. Skalstuguvägen hem från Norge är fantastisk. Det hade nog regnat en hel del på andra sidan fjällkammen för alla vattendrag var välfyllda. På vissa ställen såg det ut som vårbäckar med gulbrunt vatten i.

Ja, det var en glimt från vår resa. Nu har vi börjat höststäda lite utomhus, tagit upp morötter, vitlök och en del potatis. Vi är ju gamla nu… så vi får ta det pö om pö. Sen blir det väl till att höststäda även inomhus. Byta några gardiner, kuddar och ljuslyktor. Och Vips.. så blir det nytt!

Ännu har inte höstmelankolin infunnit sig, den brukar ju komma när flyttfåglarna drar iväg. Just nu har jag för mycket att göra och tycker det mesta är roligt, så vemodet dröjer. Under resan blev vi dock påminda om att livet är skört och att det gäller att ta vara på livet och ta vara på varandra.
Håkan, utan dig är jag ingen!

Då det vart dager

Håll dagen kvar,
som du släppt in med rullgardinen,
som nyss flög upp från fönstret.

Natten kommer
ett annat decennium eller detta.
Vem ligger då i mörkret ensam,
eller sjunger våra röster
då än i våra kroppar,
som vandrat samman sedan
decembers sena gryning
en dag i förra året.

Då det vart dager den första morgonen.

Anna Rydstedt