Nu är vi redan en liten bit in i juni och ärligt sagt har inte maj bjudit på särskilt skönt väder. Nu verkar i alla fall värmen vara på väg och då kommer ju allt på en gång.
Det roligaste som hänt i maj är väl att vi hämtat vår nya husbil. Det blev liksom kärlek vid första ögonkastet när jag klev in i den.
Nu ser vi fram emot många härliga turer i Hjulle, som Håkan döpt bilen till.smiley

I trädgården har det varit avstannande ett tag. Idag sådde vi morötter och sallad, och satte lök. I höstas planterade vi en massa vitlök och sedan kom en värmebölja i oktober, vilket är ytterst sällsynt. Så jag trodde inte att vitlöken skulle klara sig, men nästan varenda klyfta har kommit upp. Vi fick också luftlök av Gunnar o Anna, som i sin tur fått den av stuggrannar i Norge. Även den har klarat vintern. Så nu blir det norsk luftlök i sommar!
Orangeriet, som Håkan byggde i en rasande fart i höstas, har visat sig vara en riktigt bra investering. Citronträdet är fantastiskt, olivträdet har aldrig blommat som i år. Rosorna har vuxit så stora att vi var tvungna att klippa av och sätta i vas. Agaphantusen har redan knopp och lagerblad och timjan är som små buskar. Men det är väl så man måste göra om man vill odla i fjällvärlden.

Här är ett axplock av övervintrare från Orangeriet.

För övrigt så blommar vitsipporna, några kvarvarande påskliljor trängs med maskrosorna och äppelträden slår snart ut i blom.
Som ni ser har vi en hjälpreda i trädgården. Hon är i alla fall väldigt duktig jägare.
Här sitter min andra hjälpreda som får utföra allt tungt arbete. Här har han i alla fall fått litet rast på bänken vid dammen. smiley

Både Håkan och jag har nyss fyllt år och dagen efter Håkans födelsedag fyllde mitt äldsta barnbarn 18 år. Det ger litet perspektiv på livet och påminner om att tiden går. Jag har skämtat om att jag fick barnbarnet i 50-årspresent. Vi hade firat min födelsedag litet i förväg uppe i Lycksele. Precis när vi kom hem igen föddes tjejen.

Jag brukar ju envist påtala att det är bara roligt att jag får hänga med än. Nog kommer det krämpor som är jobbiga och jag ska villigt erkänna att i mina mörkaste stunder har jag ibland varit nära att ge upp. Men det är tanken på nära och kära som fyller mig med liv… min Håkan som strävar på vid min sida och som, ärligt talat, ger mig allt! Mina barn och mina barnbarn som ger så mycket glädje och tänk att jag fått följa tjejen i 18 år!! Ser fram emot 18 år till!!
Sen är jag ju som ni vet så mycket sammankopplad med naturen. Att få följa årets växlingar i naturen, medgång som motgång… det är ett privilegium. Jag är så glad för varje dag och nu önskar jag att jag kunde bromsa naturen, införa slow motion ett tag, för jag älskar våren och försommaren.

Om det känns motigt ibland så är det bra att höja blicken och få en annan horisont. När jag står vid grönsakslandet och höjer blicken är det Renfjället jag ser ovanför grannens hus.

Det finns väl bara en dikt som passar just nu, nämligen Alf Henrikssons;

Jag såg att häggen blommade
det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
hade häggen blommat ut.