Ja, så kom den då äntligen, den där efterlängtade sommaren. Jag tror i alla fall att den är här. Vi har tvåsiffrigt nu på termometern. Men att allt är väldigt sent här i fjällen kan jag konstatera. Och tiden mellan hägg och syren blir nog väldigt kort i år.

Liljekonvaljerna har nu knoppar och förra året var de helt utslagna 9:e juni. Vi är alltså nästan en hel månad efter i år. Nu står hoppet till en lång varm höst.

Vi fick en bukett blommor av Gunnar och de blommar i alla fall hela året.
Buketten passar vid armeringsmattan som vi satt upp bakom bänken vid vår damm. Där finns även en del andra rostiga attribut.
Men visst finns det en del blomster, och krukorna är ju pålitliga.

Det är väl ändå tur att vi inte kan bestämma vädret. Jag menar, det finns ju krig nog i världen! Jag intalar mig att det är bara att acceptera och finna sig i det som sker. Det jag inte kan påverka ska jag inte heller försöka ändra på. Den regeln finns ju i sinnesrobönen och den är verkligen sann.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Förra helgen gjorde vi Storsjön runt med husbilen. Vi åkte väg 321 söder om sjön, som vi åkt så många gånger tidigare. Men den här gången stannade vi till vid Hoverbergsgrottan.
Grottan är numera upplyst för att man ska få ett bättre perspektiv på hur stor den är. Men…. jag vet inte om jag gillar färgerna, det kanske skulle gjort sig bättre med vanligt ljus??!!
Färden gick vidare mot Svenstavik där vi övernattade och njöt av en härlig kväll vid sjön. Sedan fortsatte vi norrut och tog oss runt Storsjön över öarna.
Vid två tillfällen åkte vi färja, Isön – Norderön och Norderön – Marby. Sedan var vi tillbaka på väg 321 och åkte hemåt. Just de här små utflykterna med husbilen är så härliga. Att åka utan mål och ta dagen som den kommer… det är livet.

Jag ser mig själv som en glad, positiv och lättsam person. Men den här vintern och våren har jag haft svårt att hitta mig själv och det är “motlut” hela tiden. Men den här bilden gör mig glad.

Nu avslutar jag med Evert Taube, vår allra bästa skildrare av Svenska Sommaren.

Då sprang
jag över ängen
där mandelblom står
och jag ser den lilla Karin,
till brunnen hon går.
Och då ropar hon till mig,
ja, på blommande stig:
-Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig.